Två svenska grupper med inriktning på svensk folklig sång och sångerskan Ulrika Bodén som gemensam nämnare har släppt varsin intressant skiva.

 

Linjen för svensk folkmusik på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har funnits sedan 1976. Första godkända instrumentet var fiol men sedan har flera tillförts, inklusive folklig sång. Nu börjar allt fler elever låta höra talas om sig. En av de mest aktiva är sångerskan Ulrika Bodén som sjunger parallellt i tre grupper: Rosenbergs sjua (nyligen recenserade här i Norran), Ranarim som just släppt sin första cd och Kalabra som i dagarna släpper sin andra.

 

Carin Kjellman och Ulf Gruvberg med sin grupp Folk & Rackare var på -70-talet de som banade vägen för den moderna folkvisan. Det märktes att de inte är glömda när de gjorde sin bejublade come back-konsert i Burträsk sommaren 1998. Garmarna har t.ex. alltid haft med minst en av Folk & Rackares sånger på sina skivor och bl.a. Rosenbergs sjua har intygat deras betydelse som inspiration.

 

Ranarim

Även Ranarim har mycket av Folk & Rackare i sin musik. Grunden är folkvisor, där Ulrika och sångarkompisen Sofia Sandén faktiskt lyckats undvika de mest bloddrypande och sorgliga versionerna. Många av texterna finns redan på skiva – jag hoppas inte beror på att den svenska visskatten håller på att sina – men egentligen gör det inget när de nya versionerna är så fräscha och egna.

 

Fast den kända Bonden och kråkan har de, liksom nästan alla, missat poängen med. Det är bara, såvitt jag vet, Folk och Rackare (-76) som fått med den i mina öron viktigaste versen: ”Då kom där ett bud från biskopens gård; Vad blev det av kråkan du sköt igår?” Dvs. poängen med alla överdrifter i visan är inte bara att roa utan även att driva med överheten, skatterna, tiondet.

 

Grabbarna i gänget har en ”tung” inställning till musiken. Lite samma attityd som Garmarna och de spelar bitvis skjortan av den gruppen – helt akustiskt på nyckelharpa och gitarr! Arrangemangen är genomgående fräcka och roliga, inte för söta, inte för harmoniska utan mera salt och peppar. Det roligaste som hänt svensk folksång sedan Folk & Rackare.

 

Ranarim – Till ljusan dag (Drone). Ulrika Bodén och Sofia Sandén, sång. Niklas Roswall, nyckelharpa. Jens Engelbrecht, gitarr och mandola.

 

Kalabra

Kalabras musik är mer rotad i jazzen. Här är Ulrika Bodén ännu mer centrum; hon har gjort musiken till åtta av tolv låtar och rotat fram de flesta texterna ur arkiven eller skrivit dem själv. Basen är gamla ordspråk och rim som bearbetats till nya sångtexter, inte utan anknytning till idag. Ursprungligen var det tänkt som en sammanhållen svit men på skivan är den – tyvärr – uppsplittrad med instrumentala låtar emellan.

 

Erik Metalls bas har råaste strängarna på. Sebastian Printz-Werner trivs med kalimba och darbuka men ännu bättre högst upp på cymbalerna på vanligt trumset. Simon Stålpets brassar med elgitarrer mellan bouzouki och sälgflöjt medan Markus Svenssons nyckelharpa för mig blir mer anonym. Och över alltihop Ulrikas röst som jag är mycket förtjust i för att den är så genomskinlig men ändå kraftfull. Jag har haft en fördom att man svårligen kan passera Musikhögskolan med ett personligt uttryck kvar. Men det kan man.

 

Av de båda skivorna tycker jag bäst om Ranarim, kanske för att den, utan att imitera, är så tydligt släkt med Folk och Rackare. Kalabra har intressanta idéer i texterna men personligen är jag inte lika förtjust i jazz-stuket i musiken.

 

Kalabra – Folka (Caprice). Ulrika Bodén, sång. Markus Svensson, nyckelharpa. Simon Stålspets, bouzouki, elgitarr, sälgflöjt, munspel. Erik Metall, elbas, minimoog. Sebastian Printz-Werner, trummor, slagverk, mbira.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –00)

 

Ny cd med Ulrika som solist: Vålje å vrake kom 2001