Stort och smått på Umefolk 2007  

När Umeå folkmusikfestival var som störst, dominerade den hela Umeå sista helgen i februari. I jämförelse är satsningen Umefolk07 bara en viskning, som inte märks mycket på stan, trots en massa gula A4-stenciler med information på lyktstolpar och affischplank.

Men som en av arrangörerna sa – den nya festivalens totala budget ligger tiotusen kronor under marknadsföringsbudgeten för den förra. Och det måste ju märkas någonstans. Fredagen var därför i huvudsak en lokal angelägenhet, ett betydelsefullt tillfälle för mindre kända västerbottensgrupper att framträda inför publik. Tyvärr hade man bokat den sämsta scenen, Pub Freja, med dåligt ljud och svårigheter för publiken att vara riktigt koncentrerad. En trappa upp fanns ett dansgolv, som erbjöd bättre möjligheter till koncentration och – givetvis – dans. Det är ju själva syftet med den här musiken.

På lördagen var satsningen bredare. Den mest långväga gruppen var Kvonn från Färöarna, med pianisten Kristian Blak som motor – han verkar ha ett finger med i vartenda ljud som kommer från den lilla ögruppen (han har t.o.m. gjort en skiva med fågelläten). Mycket kompetent med en egen men omisskännligt nordisk klang.

Den nya festivalen har varken lust eller resurser att satsa på hela världen, utan ambitionen är att lyfta fram det lokala. Slatta, fyra musikanter med rötterna runt Skellefteå, fyllde den största festivallokalen till bristningsgränsen med festivalbesökare som njöt av deras fina arrangemang av västerbottniska låtar – Slatta betyder just låtar på bondska. Sören Johansson, Västerbottens kanske största nu levande traditionsbärare, lyssnade, och brummade nöjt efter konserten.

Det mest originella inslaget bjöd en annan f.d. Skelleftebo på: Andreas Risan, spelman på bl.a. fiol, uruppförde tillsammans med Sara Oja en härlig egenkomponerad dansföreställning. Andreas hallingar på fiol illustrerades med en pantomimartad dans av Sara, Umeflicka med bakgrund i dans, teater och improvisation. De lyckades med det där magiska när ett och ett blir tre. Andreas berättade efteråt om sina planer:

– Efter studierna på världsmusiklinjens nordiska gren i Göteborg söker jag mig nu mot Stockholm, där jag hoppas att Kungliga musikhögskolan ska ge mig möjligheten att fokusera ännu mer på nordisk traditionell folkmusik. Jag söker in på Hardangerfela, som jag lärde mig spela under ett år i Norge, men fortsätter med vanlig fiol och nyckelharpa också.

Andreas, som nyss blivit musikansvarig på en folkmusikpub i Göteborg, berättar att han vid sidan av folkmusiken också spelar i ett marockanskt band, i Cirkus sol (nyligen omskrivna i NV) och i egna gruppen Rise and shine, där de andra medlemmarna har bakgrunden i jazz och funk.

– Mitt mål är att kunna livnära mig på musiken, fast just nu jobbar jag för brödfödan som vårdare på rättspsykiatrisk klinik, slutar Andreas Risan.

Den ”största” gruppen på festivalen var nog 20-årsjubilerande trion Frifot, om man inte ser till antal medlemmar. Gör man det konkurrerades de klart ut av Bollnäsbygdens spelmanslag, som med sina 50 man krävde utbyggnad av scenen. Men både stora och små hade något att hämta och ge på Umefolk07. Särskilt roligt var att se alla unga dansare och spelmän. Folkmusikvågen lever, åtminstone i Umeå.

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 2007)

 

Fler bilder från Umefolk 2007

Till recensionssidans innehållsförteckning

Till startsidan