Burträsksvängen -97

 

Burträsksvängens nya husband Wynja har utvecklats mycket sedan jag sist hörde dem live i fjol (1996). Om det är tiden eller arbetet med CDskivan som varit viktigast må var osagt, men en hel del har hänt.

 

Gruppen har kommit ett steg längre mot målet att förena folkmusik och rock och tonat ner det tunga lite till förmån för bättre nyansering. Inte minst tycker jag att trummisen Dag Holmgren hittat sin plats bakom både fiol och elgitarr och en spelstil som inte är antingen folk eller rock utan både och. Publiken var också mycket nöjd.

 

Svängen hade också, som flera gånger tidigare, besök av den skånska tjejgruppen Plommon som blir bara bättre och bättre. Trots att en medlem saknades var det en helgjuten konsert vi fick höra. Mycket inspirerande också för de ungdomar som haft flickorna som lärare på Burträskkursen.

 

J P Nyströms var en tid närmast ”vice husband” bredvid Burträskara´ men har sedan legat lågt flera år. Nu är det dock dags för en come back för gruppen som hållit ihop i 20 år.

 

Många är det som längtat, och många var nog lite oroliga att bli besvikna, men ingen risk. J P håller fortfarande stilen. Förutom att de spelar bra är de fortfarande lika roliga på scenen. I år sjöng de mer än vanligt, bl a flera låtar av Gällivare­originalet Hadar Hagström, som enligt gruppen berövat dem stödet från Statens Kulturråd.

 

När Anders Aasas mäktiga röst stämde upp en sång på tornedalsfinska såg man på skratten vilka som var finsktalande i publiken. Att en hel del av historierna hörts förut gjorde ingenting. Som musikant må man ha målet att förnya sig – som publik vill man höra gamla älsklingar. Vilket man fick.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –97)