Tre trumskivor med Baaba Maal, Habib Koité och Djeli Moussa Diawara:

 

En man av nomadblod och två grioter, alla från Västafrika, har gjort tre nya skivor med olika infallsvinklar som gett genklang även i det europeiska musiklivet.

 

Baaba Maal kommer från byn Podor i norra Senegal, på gränsen mellan den västafrikanska och arabiska kultursfären, där hans stam levt ett kringflackande liv i sekler. Han hör till de mest kända afrikanska musikerna och förra albumet Firin’ in Fouta -95 blev mycket lovordat. Nya Nomad Soul gick rakt upp i toppen på Världsmusiklistan. Som skivnamnet antyder är han en nomad som även musikaliskt vandrar runt jorden i sitt sökande. Icke desto mindre har han rötterna fast i den västafrikanska myllan. Så är också skivan från början inspelad i Podor varifrån banden vandrat vidare till Dakar, London, Kingston och New York för pålägg och mixning. Han har flera producenter varav de mest kända är Brian Eno och Afro Celt Sound Systems Simon Emmerson. Så har det också blivit en tydlig kulturell blandning.

 

Första låten inleds av Sinead O’Connors bakgrundssångerskor Screaming Orphans och är en blandning av afrikanska och keltiska influenser. Nästa låter mera soul och reggae och sedan fortsätter det med funk, rap, ambient. Instrumenten är också blandade: afrikansk kora, talking drum mixas med irländsk bodhran, trumpet och trummaskiner. Över allt ligger Baaba Maals intensiva röst och i bakgrunden den stora kompgruppen Daande Lenõl. Ingen skulle reagera om den här skivan spelades på NRJ.

 

 

Habib Koitékommer från Mali och är till skillnad från Baaba Maal griot, dvs. av musikersläkt. En griot ska inte bara kunna spela, han förvaltar också släktens historia via ballader i muntlig tradition. Habib Koité spelar gitarr och sjunger med gruppen Bamada. Debutplattan Muso Ko kom för ett par år sedan. Hans senaste skiva, Ma Ya, har liksom Baaba Maals legat på första plats på Världsmusiklistan.

 

Den här skivan är mer lågmäld än Baaba Maals. Sången är mjukare, språket oftare hans eget även om en låt är på engelska. Mera rötter och mindre produktutveckling. Typiskt afrikanskt gitarrspel med ”slingor” snarare än komp/melodi, en bas som ibland låter reggae. Rytminstrumenten är diskreta, oftare västerländskt trumset än traditionell trumma. N’goni, en sorts minibanjo, kompletterar, ibland även munspel. Ingen elektronik. Bluesen anses ju härstamma från de här områdena och när man hört låten Fodo Bana är det lätt att hålla med. Om Baaba Maal behöver en scen och ett dansgolv platsar det här lika bra i en gillestuga. En mycket fin skiva som växer med varje spelning.

 

 

Vår siste musikant är också av musikerblod. Djeli Moussa Diawara är född -61 i Guinea mitt i smeten – pappan balafonist, mamman sångerska, storebror världsberömde Mory Kante. Efter funderingar på instrument – piano? gitarr? balafon? valde han koran, en sorts 21-strängad harpa, som huvudinstrument. Fyra års utbildning hos mästaren Batourou Sekou i Mali följdes av medlemskap i kända Super Rail Band innan han startade eget.

 

Tredje skivan FlamenKora är lågmäld, vacker och skulle kunna spelas i kyrkan. Den är den klart mest ursprungliga av dagens tre skivor och min favorit. Texthäftet ger ingen information men jag tror Djeli Moussa sjunger och spelar ensam även om det ofta är dubbat flerstämmigt. På någon låt kompletterat med bas. Inga trummor alls utan rytmen sitter i melodierna. Koran reduceras på många skivor till rytminstrument men här är det klara harpoklanger som framträder. Men det tog ett tag innan jag förstod vitsen med namnet. Skivan låter klart västafrikansk fram till ett spanskklingande hit-ämne. Här kan Gypsy Kings slänga sig i väggen. Flamenco kan även spelas på kora!

 

 

Baaba Maal – Nomad Soul (Palm Pictures PALMCD 2002)

 

Habib Koité – Ma Ya (Contre Jour CJ003)

 

Djeli Moussa Diawara – FlamenKora (Mélodie 66999-2)

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –98)