Burträsksvängen –98

 

Fredag: Stockholm Folk Big Band.

 

Burträsksvängens största begivenhet i år var det mångkulturella Stockholm Folk Big Band, som tack vare Bengt-Göran Staaf mellanlandade på sin riksturne mellan Festspelen Piteå och Musik vid Siljan. På fredagskvällen gjorde de en enastående konsert för drygt 400 entusiastiska åhörare. Det borde ha varit minst tusen till.

 

Bandet är ett projekt startat av Ale Möller och Jonas Knutsson, kända gränsöverskridare som spelar tillsammans bl.a. i gruppen Enteli. Idén var att sätta samman en grupp bestående av musikanter med olika musikalisk bakgrund, men med folkmusiken som gemensam nämnare. På sin väg som musiker hade de träffat på så många invandrare till Sverige som är stora kulturpersonligheter i sina hemland, men som inte hittat någon plats för sin musik här. De ville också skapa en ny musik, som inte var möjlig annat än just i detta möte mellan skilda kulturer. Ale Möller berättade i ett radioprogram att målsättningen var att hitta musiker som inte bara var tekniskt skickliga, utan som också hade ett personligt tonspråk. Jag kan bara konstatera att de lyckats med råge.

 

Konserten bestod av nykomponerad musik av Möller och Knutsson, sammanflätad med traditionell musik förmedlad av de medverkande musikanterna. Vad som var vad var inte lätt att veta, och tydligen inte till alla delar känt för bandets medlemmar heller. Och inte spelar det någon roll när det låter så bra. Under konserten satt jag och antecknade höjdpunkter och kan efteråt bara konstatera att alla de 13 deltagarna från 10 länder (Inga Juuso, sameland, låg hemma med feber) stod för minst en var:

 

Ale Möller är inte bara en stor och generös musikant, han är också en stor fotbollsvän. Han började sålunda med att hala upp en fickradio, där kvällens stora konkurrent om uppmärksamheten, VM-matchen mellan Frankrike-Italien, till publikens jubel fick gå ut i högtalarna ända till Frankrikes segermål kom kvart över sju. Då satte man igång i kyla och regnstänk. Maria Stellas, sångerska från Göteborg med grekisk härkomst, representerade Balkan både vad gäller skönsång och utstrålning. Att hon inte frös ihjäl i sin vackra men ack så tunna klädnad var en av kvällens bragder. En efter en fick så de olika medmusikerna träda in och visa vad de kunde. Bland de första att imponera var Santiago Jimenez, fiolspelare från Kuba, med ett energirikt solo.

 

Grunden för en bra ensemble är kompet, här representerade av den japanske basisten Yasuhito Moro, med rötterna i jazz, och slagverkarna Alfredo Chacon, Kuba, och Rafael Sida, Mexiko. På ett föredömligt sätt lyftes alla fram, så till och med de annars ofta osynliga trummisarna fick komma fram och visa sina färdigheter.

 

Afrika hade flera representanter, där Alagi M’Bye från Gambia är den ende i gruppen som inte är bosatt i Sverige. Att han lyckades stämma sitt instrument, den 21-strängade koran i fukt och snålblåst var kvällens bragd nr två. Mamadou Sene, hade också problem med sitt instrument, den ensträngade ritin, en sorts korsning mellan fiol och banjo, med ett skinn av krokodil som han enligt sägnen dödat själv. Skinnet är uppenbarligen inte lika fukttåligt sittande på instrumentet som på det ursprungliga djuret, och orsakade både besvär och munterhet när det tappade tonen under pågående solo. Men stora musiker tappar inte fattningen för så lite. Denne musikant och sångare har danats som vallpojke i Senegal innan han flyttade till Sverige, där han upptäcktes spelande gatumusik i Stockholms tunnelbana.

 

När Amit Sen, cellist med indisk far och svensk mor, spelade ett improviserat solo fyllt av både kvarts- och övertoner, var det inte bara sjöbrisen som sände rysningar längs ryggen. Samma hände när Johan Hedin, nyckelharpa, bröt in i en afrikansk melodi, och musiken gled över till en svensk polska utan att det på något sätt lät konstigt.

 

En annan höjdare var den allvarlige och självlärde kurden Ismet Demirhan på flöjter, mey och zurna, med rötter i den sufiska traditionen. Jonas Knutsson hade hittat en kassett med musik som egentligen inte var intressant i sammanhanget, men där den anonyme blåsaren hade sådan utstrålning att de bara måste hitta honom. Efter en del detektivarbete kom på det sättet Ismet med i gruppen. Jonas själv gjorde också en stark insats på saxofoner och flöjter. Tillsammans med Ale Möller (som vanligt spelande oräkneliga instrument) dirigerade han musikerna, släppte fram en och en och lät dem bjuda på sina inslag. Dalila da Silva Costa, brasiliansk sångerska, sist men inte minst, hade en enorm utstrålning, och ett kort elavbrott mitt i hennes sång förmådde inte störa några andra än ljudteknikerna.

 

Möllers och Knutssons ursprungliga musik hade räckt till tre timmars spelning, vilket de tyckte blev för långt. Vid urpremiären i Stockholm hade man klippt mindre än i Burträsk, där konserten var drygt 1½ timme plus extranummer. Vi hade gärna hört mer, det här var bland det bästa jag någonsin hört. Det enda jag inte förstod var hur publiken kunde sitta så stilla. För tio år sedan hade vi varit framme vid scenen och dansat. Har vi blivit för gamla?

 

Lördag: Erik & Anton, Plommon och Wynja

 

Även lördagens Burträsksväng plågades av dåligt väder, även om det var uppehåll. Tyvärr innebär det att publiken blir mindre, och det viktiga buskspelet förvisas in i husen, där det är lättare att hålla fingrarna igång.

 

I fjol imponerade ett par elever från ungdomskursen - Anton Täljebäck och Erik Rydvall. I år kom de tillbaka utan kurs och gjorde ett lika bejublat framträdande med egna låtar i en mycket rytmisk och personlig stil. Så mycket ljud, och inte minst rytm, det går att få ut ur två fioler. Burträskkursens ungdomar gjorde också ett mycket gott intryck. Ledarna gör en mycket god insats och det är tack vare dem som återväxten av spelmän är såpass god i Västerbotten.

 

Skåneflickorna Plommon var här för sjätte året i rad, och har avancerat från överraskning till publikdragare nr ett. Gruppen består av tre systrar och två vänner till dem, där idag lillasyster Klara fick det tyngsta jobbet - ena pedalen på tramporgeln hade släppt, så hon fick pumpa som besatt med ena foten. Rutinen är dock stor och gänget spelade lika bra som vanligt, med en karaktär som för mig känns rätt nordsvensk, deras ursprung till trots. De till och med lyckades locka fram solen.

 

Wynja hade stora problem med kyla och vindar i början, med svårigheter att hålla stämningen på instrumenten, vilket kanske var mest störande för musikerna själva som hade svårt att koncentrera sig på musiken. Ungefär vid Visa i Molom kom de dock över detta och släppte loss rejält. De fortsätter på en mer nyanserad bana än i första början, vilket jag tycker är bra, även om de tunga riffen också har en given plats i en grupp som kallar sig folkrockare.

 

Och när natten föll på bjöds det på dans på tre banor, dansband på stora dansbanan, gammeldans på mellanbanan och riktigt gammal polska på logen.

 

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –98)