Umeå folkmusikfestival 1998

 

Del 1 - De kända               Till del 2 – De nya            Till del 3 – Seminarierna

 

Helgens program var fyllt både av lokala fixstjärnor och internationella nebulosor, som det stod i programmet. De mest kända grupperna framträdde i Idun-salen, som egentligen är alldeles för stor för den här egentligen intima musiken. Och som saknar dansgolv!

 

Den rumänska gruppen Taraf de Haïdouks kommer från en by med 3000 invånare där två traditioner har varit förhärskande – konsten att dressera björnar och konsten att spela musik bättre än alla andra. Hälften av befolkningen är zigenare och det är bland dem som musiken lever, med ca 500 (!) professionella musiker. Till Umeå kom 8 av dem med bas, cymbalom (eller hackbrett – en sorts stränginstrument där man slår på strängarna med pinnar), dragspel, flöjt, och fiol. Utifrån detta varierade man sättningen och delade upp gruppen i mindre bitar. Två äldre män stod för falsettsången, och jublet visade inga gränser när den äldre, tandlösa, farbrorn började dansa en sorts magdans.

 

Den zigensk-rumänska musiken är väl ingen folkmusik i ursprunglig bemärkelse utan tämligen kommersiellt anpassad i en verklighet där det gäller att få både applåder och allmosor. Så var också musikerna mycket drivna. När man kände att nu spelar de så snabbt att nu kan det inte gå fortare, så ökade de! Samtidigt fanns en god portion humor som balans till det ekvilibristiska, som när flöjtisten först spelar med näsan och sen med örat (visslande). Det får inte bli bara teknik. Gruppen försökte sluta efter en timme, vilket publiken inte accepterade. Vid nionde extranumret tappade jag räkningen.

 

Frifot består av fixstjärnorna Ale Möller, Lena Willemark och Per Gudmundson. Det hör liksom till att de ska vara bra. Spelet var oerhört rytmiskt med varierade arrangemang. En grupp som till och med tål att stanna mitt i en låt när man blivit osams om hur den ska spelas, och ta om den från början.

 

Så kom då gruppen som hade flest förväntningar på sig –­ den polska klezmergruppen Trio Kroke från Krakow. I en överfylld Idun gjorde tre coola unga män i vit skjorta och svart hatt entré. Efter en lång konstpaus satte så musiken igång. Det här är nyansernas mästare – stråken förs över fiolen så lätt att det nästan inte hörs, dragspelet kommer in unisont för att sedan skilja sig till en andrastämma. Rytmen ändras nästan omärkligt. Plötsligt ändras ljudbilden när fiolspelaren börjar sjunga en sotsvart klagosång till sitt spel och man anar generationers sorg.

 

Mycket av materialet är nytt för mig, men även en standardlåt som Sherele framförs med samma lätthet och sprödhet. Liksom zigenarmusiken excellerar gärna klezmern i oerhört snabbhet, men här är det inte mängden toner utan känslan i dem som överväldigar. Alla tyckte det var snöpligt när konserten avbröts av arrangören genom utdelning av blommor. Ingen hade märkt att tiden sedan länge var överdragen.

 

Men under tiden hade svenska Kalabra spelat upp till dans i en anda som gör det överflödigt att fundera på om folkmusiken lever. De som ännu orkade följde sedan dansledaren Christer Selin runt till tonerna av Orientexpressens balkanmusik. Natten avslutades sent omsider av det mångkulturella, men svenska, dansbandet Simbi. Och dansgolvet kokade.

                                                                                                                                        

Del 2 – De nya                                                                                                                         Tillbaka till toppen

                                                                                                                                                   Till del 3 Seminarierna

 

Även om det är spännande att se kända och bra grupper går det inte upp mot alla ännu icke upptäckta gäng som finns bakom knutarna. I Umeå var det under festivalens första år en hel del ”buskspel”. Folk som inte bett om lov utan kom dit och spelade i garderoben eller i någon korridor.

 

Med åren har det där tyvärr försvunnit, men lyckligtvis har arrangörerna åtminstone lyckats ta dit en hel del av de intressanta unga musiker och konstellationer som är på gång. Det ligger i sakens natur att spridningen i kvalitet här är större.

 

Ett genomgående tema för Umeå Folkmusikfestival är inriktningen på nordkalottens kultur, främst då naturligtvis musiken. Så är det många som försöker förena jojken med annan folkmusik. Ovttas består av samen Krister Stoor och svenskarna Jan Burman, Svante Lindroth och Markus Falk. Tyvärr tycker jag inte de lyckats ännu med sin syntes, det blir antingen jojk eller svensk folkmusik.

 

Ett bredare grepp tar Guovssahas, bestående av flamencogitarristen Erik Steen, spanske sångaren Rogelio de Badajoz Duran, samerna Inga Juuso och Johan Saara på röst och gitarr och indiske slagverkaren Jai Shankar. Gruppen är alldeles nybildad och experimenterar friskt. Efter en trög inledning kom man igång riktigt bra. Mest spännande är det när det hettar till mellan gitarr och tablas – släktskapen mellan den indiska musiken och flamencon är nog heller inte så avlägsen. Men även här har jojken svårt att hitta sin plats i förhållande till musiken. Jag kan inte komma på någon mer än Mari Boine som lyckats med kombinationen, men så har hon också till stor del lämnat den äkta jojken till förmån för en sjungen.

 

<--- En Skelleftegrupp utan namn bestående av Johan Holmgren, fiol, Daniel Pettersson, nyckelharpa och spillåpipa, och Daniel Fredriksson, luta, kämpade tappert i det stojiga och rökiga Teatercaféet för att illustrera att festivalen inte bara utspelar sig på stora scener. Alla har gått på musikgymnasiet och kommer att stå på större estrader framöver, det lovar jag. (PS. 2000 blev Daniel P världsmästare på

 nyckelharpa!).

 

Men helgens största upplevelse för mig var den unga trion Bazar Blå. Den består av Johan Hedin, nyckelharpor, som kallats folkmusikens Jimi Hendrix och framträdde med ytterligare tre grupper denna vecka, basisten Björn Meyer och slagverkaren Fredrik Gille, de båda sistnämnda även medlemmar i Erik Steens Flamenco fusion. Om de spelar folkmusik må vara osagt, det känns som de har frigjort sig från genrer. Johan spelar mjukt och lyriskt, Björn flankerar och använder sin 6-strängade bas med ackord och ”vanlig bas” blandat. Ibland lockar han ur den synthljud med sin ljudprocessor, ibland spröda solon. Hela tiden understödda av Fredrik som stöttar på olika slagverk utan att någonsin ta över. Gudomligt.

                                                                                                                                                                                                                                                                                  Tillbaka till toppen

Del 3 – Seminarier och kurser

 

Umeå Folkmusikfestival består inte bara av uppträdanden. En viktig del är seminarier och kurser med anknytning till folkmusik. På så sätt vill man även ta på sig en folkbildande funktion.

 

I år var det bara en kurs, med grönländskan Elisabeth Heilmann som ledare, i ämnet grönländsk maskdans. Det är en uråldrig, förkristen tradition där man genom att deformera sig med enkla medel – en pinne på sned under underläppen, en läderrem under näsan, starka färger – gör om sig till en otäck demon. I den rollen kan man sen göra upp om oförrätter inom byn. Den som lyckas förlöjliga sin motpart genom skräck, men även humor, vinner, medan motparten får lämna byn till ett ovisst öde. 14 elever deltog, även någon från Skellefteå. Så bli inte så rädd om du ser en hemsk varelse när natten faller på!

 

Årets seminarieserie hade temat ”Kultur på vandring”. I tre dagar bjöds på föreläsningar t.ex. om vad som händer med kulturarvet när människor flyttar eller flyr mellan världsdelar, hur den kulturella identiteten hos skingrade folk kan stärkas via internet, jiddishspråkets ursprung och framtid och vad som kan hända när den australiska didgeridoon plötsligt får kultstatus och exploateras helt utan kontakt med det ursprungliga sammanhanget.

 

Kvalitén på seminarierna varierade stort och deltagarantalet var ovanligt lågt, ett tjugotal, vari även ingår flera av föreläsarna som lyssnade på varandra. En pärla var musikanten Ale Möllers berättelse under rubriken ”En bouzoukispelares funderingar” där vi fick höra en stimulerande berättelse om dennes sökande från ungdomens proggitarr och jazztrumpet via den grekiska bouzoukikulturen till den nordiska folkmusiken. En både rolig och filosofisk betraktelse av en man som inte vilar på sina lagrar utan ständig strävar framåt mot nya musikaliska förälskelser.

 

En viktig poäng var när han kom till insikt att han, trots att han började närma sig teknisk fulländning i bouzoukispelandet, aldrig skulle kunna ”bottna” i musiken därför att han inte hade insupit traditionen med modersmjölken. Han blev helt enkelt förlamad i armarna och fick återvända hem för att fundera på vad som hänt. Vad finns det för ”botten” att stå på för en svensk musikant? Han kom fram till att det var dragspelet som var sveriges bouzouki – ett ganska klassbundet, folkligt populärt, men i finkulturen så föraktat instrument. Så då blev han dragspelare till stor glädje för ett antal rödnästa gubbar på Möllevångstorget i Malmö. Och så småningom ett av de nav runt vilka den nordiska folkmusikens förnyelse snurrar. Men det är en annan historia.

 

Gemensamt för musiken och andra kulturyttringar är dess behov av en plats att leva. I Sydeuropa finns tavernor, på Irland pubarna, medan vi i Sverige oftare umgås i hemmen dit i alla fall den levande musiken inte når in. Owe Ronström, docent i etnologi, kom med det radikala förslaget att utskänkningstillstånd inte skulle utdelas till restauranger, utan kopplas till kulturutövarna. Ingen kultur, ingen sprit alltså. Det kanske skulle sätta fart på ett och annat – inget krogbesök utan inslag av musik, poesi eller teater.

                                                                                                                                         Tillbaka till toppen

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 1998)