Våren –99 träffar bluesmannen Taj Mahal en ensemble från Mali med koramästaren Toumani Diabate i spetsen i en studio på Georgias landsbygd. I sällskapet finns också bl.a. Toumanis spelkompis Bassekou Koyate på den lilla ngonin och sångarna Kassemady Diabate och Ramatou Diakite.

 

Släktskapen mellan den västafrikanska musiken och bluesen är lika påtaglig som omdiskuterad. Att musikerna finner varandra är tveklöst. På några dagar spelar de in Kulanjan, mycket improviserat, få tagningar. Resultatet är en underbar skiva där griotmusiken befruktar bluesen och omvänt. Som när Taj Mahal sjunger Ol’ Georgie Buck till ett wassoulou-tema på hunter’s harp eller Toumani smygstämmer om koran för ett solo i Catfish blues. Klassikern Kaira får en ny infallsvinkel med sydstatskomp på gitarr. Samtidigt slår mig en sak – det här är inga treackordslåtar, varken tolvor eller åttor. De afrikanska harporna inbjuder inte till mer än ett grundackord. Den influensen måste ha kommit från annat håll.

 

Taj Mahal, Toumani Diabate – Kulanjan (Hannibal HNCD 1444)

 

Ulf Torstensson (Lira –99)