Tre musiker från stora och rätt bullriga grupper, Garmarna och Hoven Droven, har slagit sig samman för att spela på en helt annan nivå. Med sången i centrum har man gjort en mycket njutbar skiva.

 

Emma Härdelin är känd som sångerska i Garmarna. Där känns det som hon används som vokalist – kvinnlig fägring och kuttersmycke till killarna. Jag tror hon har större betydelse än så men så ser det ut utåt. På samma sätt blir Kjell-Erik Eriksson och Janne Strömstedt lätt överröstade av sina volymstarkare kamrater i Hoven Droven.

 

I Triakel har alla tre fått möjlighet att komma till sin rätt. Även om jag föredrar Emmas röstläge någon ton lägre som på Garmarnas Guds spelemän, är hennes insats rakt igenom stark. Hon sjunger folkvisor och skillingtryck, huvudsakligen från hemtrakterna i Jämtland, rakt och tydligt med lite krusiduller och utan vibrato. De flesta texterna är sorgliga men det blir aldrig tråkigt.

 

Man kunde tro att det är svårt att variera kompet med bara fiol och tramporgel att tillgå. Men så är inte fallet, det är hela tiden lyhört och precis lagom vackert i allt det dystra. Den här skivan blir bara bättre för varje genomlyssning.

 

Triakel (MNW Xource XOUCD 121): Emma Härdelin: sång; Kjell-Erik Eriksson: fiol; Janne Strömstedt: tramporgel.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –99)