Öppet brev april 1994

Förvirring i husläkarfrågan

Öppet brev om husläkarförvirringen till social­demokraterna via landstingsrådet Ove Lövgren:

23 september 1993 beslutade Västerbottens läns lands­ting motvilligt att verkställa den av riksdagen införda husläkarlagen genom ett system anpassat till länets förutsättningar. Andra landsting har valt att motarbeta husläkarlagen genom att strunta i att göra föränd­ringar.

Varken den socialdemokratiska majoriteten eller under­tecknad var särskilt entusiastiska inför denna folk­partistiska käpphäst, som vi upplevde slog in öppna dörrar till ett högt pris. Sedan idén väcktes för tjugo år sedan hade vi ju gradvis förändrat vårdcentrals­systemet mot en betydande öppenhet och valfrihet. Dessutom har läkarnas arbetsmarknad mättats och läkar­bristen håller på att vara borta.

Som jag ser det erbjöd ändå husläkarsystemet två för­delar: 1. Det blev möjligt att inordna de privata allmänläkarna i systemet på samma villkor som de lands­tingsanställda. De skulle bli tvungna/få möjlighet att erbjuda samma fulla service som vårdcentralerna, och inte kunna/tvingas utnyttja vårdcentralernas distrikts­sköterskor och barnmorskor m.fl. för sina patienter.
2. "Kontrakten" mellan läkare och patienter skulle bli tydligare. Som läkare välkomnar jag möjligheten att få ett begränsat antal människor (ca. 2000) att ha huvud­ansvaret för. Det är ofta både enklare och effektivare att hjälpa någon man träffat tidigare. Jag tror detta välkomnas även av befolkningen. En viss "bindning" mellan läkare och patient tror jag båda parter tjänar på. Självklart ska patienten kunna byta läkare vid missnöje.

Socialdemokraterna såg också enligt min mening i hus­läkarsystemet en möjlighet att genomföra planerade besparingar på 10 miljoner inom primärvården utan att själva få kritik för detta. Nedskärningarna skulle ju kunna skyllas på regeringen och husläkarlagen. Nu vill man emellertid riva upp husläkarbeslutet men bibehålla besparingarna.

För vårdcentralerna och privatläkarna har beslutet inneburit en hel del extra arbete. Vi har inom en snäv tidsram tvingats förändra våra organisationer för att anpassa dem till nya förut­sättningar. Vårdcentralerna har fått säga upp mycket personal (som oftast ompla­cerats inom slutenvården och "petat ut" ej fast anställda där), privatläkarna har anställt några. Flera privata husläkare har utvidgat sina lokaler för att klara den utökade verk­sam­heten medan vårdcentraler dragit ner på sina. Vi har ändrat jour-organisationen och distriktssköterskornas beredskap för att alla ska dela på den och mycket annat.

Centralt har ett husläkarkansli byggts upp för att administrera listningen. Hur mycket denna kostat med alla utskick, annonser m.m. vågar jag inte tänka på - vad hade vi inte kunnat göra med de pengarna i vården? Västerbottningarna har sedan fått avgöra vilka läkare de vill gå hos, ofta på ganska svaga grunder (många känner faktiskt inte till någon speciell - de som synts mycket i pressen har t.ex. genomgående fått ganska hög listning). "Tio i topp-listor" har publicerats och en del läkare har tagit mycket illa vid sig. Alla har inte fått den läkare de önskat, vilket ibland lett till stor besvikelse.

Kort sagt, beslutet i september har orsakat en massa arbete, utgifter, blod, svett och även tårar.

I det läget kommer Ny Demokratis helomvändning i socialutskottet. Deras insats vid genomförandet av hus­läkarlagen var inte precis hedersam, huvudvillkoret från deras sida för att rösta igenom lagen var att kompetenskravet på husläkarna skulle sänkas. Att ett parti utan ryggrad sedan skulle byta sida var inte direkt oväntat, men att socaldemo­kraterna i Väster­botten en vecka före det planerade införandet skulle haka på och ta till­baka sitt inte halvårsgamla beslut var en överraskning. Nu ska vi plötsligt bli familje­läkare. Vad är det för vindflöjelfasoner?!

Förstår ni inte att vi som jobbar med det här, lands­tingsanställda såväl som privata, behöver veta inte bara vad vi ska kallas utan även vilka regler som gäller, och detta med en viss framförhållning? Vi kan inte bygga upp ett system som sen ska ändras av klå­fingriga politiker med en veckas varsel. Hur tror ni att vi ska kunna vara följsamma till era kommande beslut om vi vet att de kan ändras på lösa grunder på grund av minsta vindkantring? För befolkningen spelar det här med husläkare ganska liten roll, men för oss som arbetar med det gör det stor skillnad.

Vi är överens om att husläkarlagen har klara brister. De flesta merkostnaderna (listning, personal­avveckling...) har vi dock redan betalat. Investeringen i kronor är dessutom en småsak i jämförelse med den känslomässiga investering som personalen gjort. Ni satte i september -93 igång en omställnings­process i hela primärvården som inte kan göras ogjord. Vi kan inte backa tillbaka ett halvår och låtsas att ingenting hänt! Det slipper man i de landsting som motarbetat husläkarlagen. Ni valde istället att satsa på den och utveckla den. Båda dessa förhåll­ningssätt är värda respekt var för sig. Men inte sammanblandade!

Låt oss därför nu få fortsätta jobba enligt de rikt­linjer ni fast­lagt åtminstone tills vi vet vad som är bra och vad som är dåligt. Vad vi behöver är inte ännu ett nytt system utan arbetsro och möjlighet att planera långsiktigt! Eller ska vindflöjeln hädanefter vara er politik?

Ulf Torstensson

någon slags landstingsanställd läkare

Skellefteå

Tillbaka till Min medicinska bana