Min medicinska bana (jfr den musikaliska) med en del tidiga utvikningar. Som det mesta på internet mest av allt skrivet för min egen skull men kanske av intresse för någon annan. En bitanke är att mina gamla studie/arbetskamrater kan hitta hit om de söker på sina namn på någon sökmotor (helt utan respekt för PUL är jag). Min e-postadress är numera lätt dold för att undvika reklam. Länkar med grön kursiv stil går utanför min hemsida.

 

VARNING den är lång! Alternativ finns:

·    Tillbaka till startsidan.

·    Hoppa förbi ungdomen raka vägen till Umeåtiden.

·    Till Skellefteå direkt.

·    Till Anderstorp vårdcentral eller

·    till mitt nyaste liv.

 

 

Jag har nog velat bli läkare så länge jag minns – oklart vad som påverkat mig. Mellan 1 och 8 års ålder hade vi en hushållerska, Anna-Greta Fallholm, kallad Nenna. Jag vet att jag sa att jag skulle bli hjärtkirurg och byta hennes hjärta när hon blev gammal så hon aldrig skulle behöva dö. Så det kan ha varit en drivkraft. Min mormor brukade säga att jag skulle bli plastikkirurg för att ta bort hennes rynkor och tjäna mycket pengar. Det har däremot inte varit vad som drivit mig.

      

 

Som barn hade vi en riktig ”husdoktor” i barnläkaren Eric Rabo, senare känd vaccinationsexpert, som kom hem till oss och tittade i halsen när vi hade feber. Jag fick mina halsmandlar och ”polyper” bortopererade i 10-årsåldern som så många på den tiden (kan det ha att göra med att läkarna fick betalt per ingrepp?). Jag fick stanna kvar ensam på lasarettet över natten efteråt, men minns det inte som särskilt skrämmande. Värre var eternarkosen några år tidigare då man skrapade bort mina fotvårtor.

 

Mina gymnasieår blev fem. Efter ettan på naturvetenskaplig linje i Karlskoga (med goda betyg i språk men tvåor i matte, fysik och kemi) åkte jag ett år som utbyteselev till USA, där jag bodde i tre olika familjer i Salem, Ohio. Det har påverkat mig enormt – både vad gäller språk, jag pratade en utmärkt amerikanska när jag kom hem, och som frigörelse hemifrån.

 

Efter ett år hemma åkte jag ut igen, denna gång för att gå (om) åk 2 på Grännaskolans nystartade internationella linje i Aix-en-Provence i södra Frankrike. Det var första året de hade årskurs två igång på sin internationella linje, och för att fylla klassen ordnades en särskild skolgång för oss som tänkte gå resten av skolan i Sverige. Det var min mammas initiativ, hon har, liksom mormor och morfar alltid varit mycket språkintresserade, och ville att jag skulle lära mig franska, vilket jag gjorde. Jag hade läst B-Tyska så min franska förberedelse var måttlig, men jag har i alla fall, ovanligt nog för naturvetare, slutbetyg i både B-Tyska och B-Franska.

 

En bitanke med mina utlandsår var nog att jag skulle mogna lite. Jag hade börjat skolan vid nyss fyllda sex, och studiemotivationen var inte den bästa i början av den något sena puberteten. I trean skärpte jag mig men kom inte in på läkarlinjen när jag sökte första gången. Inte andra heller. Så jag jobbade – sålde stereoanläggningar åt Bosse Hansson på Audio-produkter, reste till Israel och jobbade 2 månader på kibbutz Gaash nära Netanya. Lärde mig att plocka apelsiner och höns. Samt att vara utsatt (vi så kallade volontärer betraktades ungefär som våra invandrare – med stor misstänksamhet av många).

 

Hemkommen åkte jag till Göteborg där jag fick jobb på Volvos löpande band (Hisingeverken) och blev skicklig på att montera bakre kofångare på Volvo 242 på 2 min 42 sek. Och lärde mig en del av vardagslivet för många människor. En viktig skola. Bodde billigt i en rivningslägenhet vid Vågmästareplatsen med tre kompisar. För pengarna jag sparade åkte jag till USA några månader och hälsade på mina vänner från året jag var där och min bror Jarl som själv var där som utbyteselev.

 

Återkommen till Karlskoga fick jag jobb på lasarettet som extravak på långvården. Jag skulle då snart fylla 21 år. Första dagen jag – en ung man – gick till avdelning 8 i vit rock, var det en liten tant som ställde sig och öppnade dörren åt mig. Det glömmer jag inte, man har (hade?) ett stort försprång som man och räknas genast som doktor. På samma sätt som kvinnliga professorer får vänja sig att ibland bli kallade ”syster”.

 

Efter ett halvår som vårdbiträde kom jag vid fjärde försöket in som reserv vid Medicinska fakulteten i Umeå.

 

 

Vi var 51 studenter som började våren 1973, nio visade sig senare gå rakt igenom utbildningen, resten flyttade till annan ort, gjorde uppehåll eller avbröt helt. Det blev ett sammansvetsat gäng (kurslista) eftersom de flesta var nya i Umeå och inte hade så många andra att ty sig till. 1998 hade vi en kursträff 25 år efter starten, dit en hel del kom för att prata minnen. En viktig del de första åren var de samtals och studiegrupper vi ordnade för att prata runt döden och läsa bl.a. Elisabeth Kübler-Ross böcker. Det var annars inget man pratade om så mycket inom utbildningen, den verkade mer gå ut på att vi skulle bli härdade.

 

      

       Från kursfotot

 

På somrarna återvände jag till Karlskoga lasarett där jag jobbade som ”slask” på operation, vilket innebar att städa salarna mellan operationerna, men även att assistera en del under själva ingreppen. Och så jobbade jag som biträde på intensiven och som lab-ass. Då fick jag en utmärkt träning i att ta prover, vi gick runt hela lasarettet och tog alla venprover i vanliga provrör. Vacutainern var precis uppfunnen och inget som användes av alla än.

 

Under två år 1975-77 gick jag i gruppterapi, mest för att lära mig mer om mig själv (det var mycket inne med gruppterapi då). Jag jobbade en del som extravak bl.a. på psykkliniken där jag en dag upptäckte att det var fyra patienter som hette Marklund. Funderade på om de var släkt. Långt senare förstod jag att de troligen var Skelleftebor (det här var på den tiden min nuvarande hemstad saknade egen psykklinik). I Skellefteå, visade det sig, är efternamnet Marklund nästan lika allmänt som Andersson och Karlsson och tio gånger vanligare än Svensson. Men det visste jag inte då.

 

 

1976 var jag rätt lästrött och gjorde studieuppehåll för att jobba ett halvår på reumatologkliniken i Umeå. Med den mycket kliniskt skicklige, tålmodige och rätt stränge överläkaren Torsten Ström som närmaste chef lärde jag mig en hel del om ledundersökning, att spruta i leder och annat handgripligt och nyttigt. Och så träffade jag Carin, min livskamrat!

 

Våren -78 gick jag en mer teoretisk utbildning om gruppterapi, med tanke att kanske jobba med det i framtiden. Samtidigt gick jag 10:e terminen på läkarlinjen där fr.a. ögonsjukdomar var svåra, inte minst vad gäller undersökningstekniken.

 

    

Så jag gjorde studieuppehåll igen för att förkovra mig. Ett halvår på ögonkliniken, med god handledning av bl.a. Mårten Holm, Gunnar Thurfjell och Siv Åström, gjorde att jag fortfarande känner mig rätt säker på ögonsjukdomar. Nu väntade Carin och jag vårt första barn, och våren -79 tog jag jobb som distriktsläkare, en specialitet som alltid lockat mig. Hur var den egentligen? Mot löfte att ta en ”hundmånad” i Nordmaling, ofta ensam, fick jag ett halvårs vikariat på Ålidhems vårdcentral, som då var inhyst i några ombyggda lägenheter ovanför Ålidhems centrum, bara 50 m från Fysikgränd där vi bodde. Och det var roligt! Med stöd av klippor som Ann-Marie Georén (numera Pernulf) och Lena Stigbrand klarade jag det. Den här våren fick jag blindtarmsinflammation och opererades av min f.d. kurskamrat Sten Hellström, senare professor i Öron-näsa-halssjukdomar. Den andra gången jag var inlagd på lasarett efter polyperna som barn.

 

I februari föddes Jon, så hösten -79 var jag pappaledig. En utbildning väl så god som någon när det gäller småbarnsårens sjukdomar och andra problem. Sedan gjorde jag till slut färdigt den sista terminen. Med erfarenheten av att ha fått och skött barn var det ganska lätt – ämnena var gynekologi/obstetrik (=graviditet-förlossning) och barnmedicin. Fast det var inte längre så lätt att koncentrera sig på studierna (om det nu någonsin hade varit det).

 

Juli 1980 fick jag min läkarexamen. Vi hade ordnat barnomsorgen med ett föräldrakooperativ (Carin läste på förskollärarlinjen), som krävde en hel del föräldramedverkan, så hösten -81 satsade jag på deltidsarbete på infektionskliniken, fortfarande i Umeå. Där jobbade jag 60 % på en tjänst jag delade med Ingrid Winbo. Vi hade ett system för rapportering mellan oss som fungerade jättebra så jag tror kontinuiteten blev bra och vi lärde oss en massa. Infektion är en gränsöverskridande specialitet som hanterar allt från barn till ortopedi till neurokirurgi. Hade det inte varit en slutenvårdsklinik hade jag varit sugen på att fortsätta där, men jag ville ut i primärvården. En av många goda förebilder på kliniken var min överläkare Lars Å Burman.

 

 

 Nu var jag alltså färdig med min grundutbildning och då är nästa steg Allmäntjänstgöring, AT. Det är den första formella praktiken, nödvändig för att få läkarlegitimation. Carin ville helst bo kvar i Umeå, men där fungerade AT inte så bra, i alla fall inte om man vill se ”verkligheten” – sjukhuset kändes för stort och specialiserat och nedlusat med läkarstuderande som konkurrerar om utbildningen (de lär ha skärpt sig på den punkten numera).

 

     AT

Så vi valde Skellefteå, där Carin har sin släkt. Men jag började mitt AT-block januari -81 i Umeå med barnpsykiatri på BUP. Det gick att välja ordning på tjänstgöringen och barnpsykiatri var ett alternativ till vuxenpsyk. Båda fanns bara i Umeå, så det var praktiskt att göra bort det innan vi flyttade. Jag jobbade 6 månader på Öbacka öppenvårdsteam, med Olof Ulvan som dynamisk handledare.

 

Sommaren 1981 flyttade vi till Skellefteå där vi köpte huset i Krångfors och jag började jobba på medicinkliniken, som då hade fyra överläkare och två på gång. Min begäran att jobba deltid pga. litet barn möttes av mina manliga överordnade Bert Isaksson och Ingemar Lafvas med viss förvåning, medan de kvinnliga, särskilt Eva Åberg, stöttade mig helhjärtat.

 

AT-blocket fortsatte med barnmedicin. Första månaden var jag där uppsatt på elva primärjourer, som jag pga. 27 km resväg hemifrån måste göra som sjukhusbunden (annars hade barnläkarna jour i hemmet). Men Inger Gustavsson förbarmade sig över mig och tog några, fast överläkarna också var hårt pressade av jourer. De var tre specialister (utom Inger även makarna Ulla Pålsson-Stråe och Albert Luttje) som delade på jour/bakjour, och var glada när de fick en AT som kunde hjälpa till. Fast ofta fick jag ”ropa på hjälp”. Barnkliniken låg i lasarettets äldsta del, fyra trappor upp, och hade en egen ”akutingång” som bara var en dörr in utan några som helst möjligheter till vårdåtgärder innan man tagit den sega hissen upp till avdelningen. Tala om hjärtat i halsgropen när jag stod där ensam på lastbryggan på natten och väntade på ambulansen som förvarnat om ett dåligt barn.

 

Min placering i allmänmedicin gjorde jag på Anderstorp vårdcentral (där fanns tre tjänster som innehades av Vagn Englyst som var min handledare, Björn Olsson och Göran Cronström) innan jag avslutade med kirurgi och intensivvård. Normalt skulle allmänmedicin göras sist, men jag hade ju jobbat med det ett drygt halvår redan innan. Och jag tror att erfarenheterna från distriktsvården var bra att ha med när jag kom tillbaka till lasarettet. Mitt första jobb på kirurgen var att ta ut en höftledsspik, vilket jag fick göra helt på egen hand – ja jag hade inte klarat det utan en erfaren och mycket hygglig sjuksköterska, som visade mig steg för steg! Senare fick jag bland andra heroiska ingrepp också ta ut några blindtarmar, eller i alla fall deras maskformiga bihang. Jag fick så min läkarlegitimation sommaren 1983.

 

Positiva erfarenheter av distriktsläkarjobbet gjorde att jag sökte ett FV-block (Fortsatt Vidareutbildning) i Allmänmedicin, som jag började direkt genom att återkomma till Anderstorp. I januari 1984 fick vi Lova, och hösten -84 var jag pappaledig med henne.

 

 

 

På den tiden var specialistutbildningen ganska fast inrutad med X månader i ett antal specialiteter plus lite valfritt. Numera heter det ST (Specialist-Tjänstgöring) och är mycket mer målstyrt, så man kan lägga upp utbildningen utifrån de behov och intressen/svaga sidor man har. Sålunda kom jag tillbaka till medicinkliniken nästan ett år från våren -85 för att sedan fortsätta med långvård (nu heter det geriatrik) och barnmedicin i vardera fyra månader.

 

     FV

 

Psykiatriplaceringen förlängde jag, de planerade sex månaderna kändes för korta. Psykkliniken hade hunnit få egna lokaler och hade jämfört med nu oerhört många platser att tillgå, både i Skellefteå och på Umedalen, där en del kroniker ännu fanns inskrivna.

 

Tanken vid den här tiden var att jag som färdig specialist i allmänmedicin skulle jobba på vårdcentralen i Boliden, vilket är ganska nära Krångfors, så med tanke på mödravård gjorde jag extra lång tid (åtta månader) även på Kvinnokliniken, där jag som sjukhusbunden jour (samma orsak som på barnkliniken enl. ovan) hade ganska gott om tid att, med Ulf Oscarssons goda minne, gå på förlossningen. Jag hann faktiskt handlägga tio förlossningar på egen hand, och vara med om en massa fler. Det var kul!

 

 

 

Ulla Lindegren och undertecknad 1986

Efter gynekologin skulle jag ut i primärvården igen och då var det Boliden som gällde. Jag var inte färdig specialist men fick oftast arbeta ensam. Carl-David Jansson jobbade halvtid i Boliden, men vi träffades i praktiken ganska sällan då både han och jag gick en hel del vidare-utbildningskurser det

 

här året, och då blev det ju till att åka på kurs den vecka den andra jobbade. Ofta hade vi ansvar även för Jörn, som ofta saknade läkare (men läkarstationen fanns i alla fall kvar då), men ”trycket” var i regel ändå rimligt och pretentionerna måttliga. Jag jobbade, liksom under nästan hela min vidareutbildning, 75 % men tyckte jag hann ändå.

 

Ögonsjukdomar, reumatologi och infektionssjukdomar hade jag ju jobbat med redan innan AT, men öron-näsa-hals-sjukdomar måste man kunna som allmänläkare. Öronkliniken var uselt bemannad, det var stafettläkare redan då, så jag blev nästan den fasta punkten som läkare där och förlängde även denna placering till sex månader. Roligt men lite för snabba ryck för min smak, sällan tid att prata med patienterna utan det blev snabb titt – diagnos – nästa.

 

Jag sökte den lediga tjänsten i Boliden (vilket jag var ensam om), men började bli orolig för hur det skulle gå att vidareutbilda sig. Läkaryrket blir man aldrig färdig med, och som troligtvis ensamarbetande distriktsläkare (Carl-David hade några år kvar till pension) har man ju inte ens en kollega att diskutera med. För att värva allmänläkare hade sjukvårdsdistriktet en rekryteringsplan som gick ut på att vi var garanterade 2 veckors kurs/år varav en internationell kurs vart 3:e år samt 1 månads (!) auskultation, att ”gå bredvid”, på lasarettet varje år. Det sistnämnda vore nog bra men var helt orealistiskt, det fanns ingen möjlighet att komma loss så ofta. Jag ville, eftersom jag visste att ”rekryteringspengarna” hämtades från lönerna för vakanta distriktsläkartjänster, ha garantier för att den utlovade mängden utbildning inte skulle dras in i framtiden. Skriftligt – om alla läkartjänster i framtiden skulle bli besatta fanns det ju inga säkra pengar över till detta. Men det fick jag inte (jag förstår fortfarande inte varför). Så jag tog tillbaka min ansökan till tjänsten och stod där som färdig specialist 1998 – utan arbete.

 

Så jag gick ner på skolkontoret och frågade om det fanns något vikariat som skolläkare. Det fanns det, och skolan låg efter massor i de kontroller man då gjorde av barn i årskurs 1, delvis 4 och i åttan. Så jag blev skolläkare på 60 % och skötte Skelleftehamn, Tuböle, Sunnanå, Boliden och Jörn. Jag hade redan viss vana eftersom jag skött skolhälsovården när jag var i Boliden -87-88, men nu fick jag en koncentrerad ”duvning” i barnhälsovård. Intressant, inte minst inblicken i skolsköterskornas viktiga roll i skolan, en roll som nu mer och mer har försvunnit när skolhälsovården dragits ner till en spillra av sin tidigare roll (av besparingsskäl). Mycket illa tycker jag.

 

För att dryga ut kassan jobbade jag dessutom en dag i veckan som privatläkare åt Cortex läkarmottagning och körde deras läkarbil. Mycket lärorikt att träffa folk i deras hem (eller på arbetet!), och ett bra sätt att lära känna staden och dess omgivningar – ofta fick jag konsultera kartan för att hitta hem till folk på Morö-Backe eller i Ursviken. Samtidigt var det speciellt att jobba ”på ackord”, och inte alltid helt lätt att göra vad jag trodde på, t.ex. undvika penicillin eller sjukskrivning, när man är hemma hos människor på deras villkor.

 

 

Under våren blev en distriktsläkartjänst på Anderstorp ledig, och jag fick den. Min oro för vidareutbildningen var rätt mycket kopplad till risken att bli sittande som ensam doktor, men på Anderstorp fanns det vid den här tiden fyra tjänster, dvs. tre kollegor (Rune Grenholm, Gunnel Hällstig och Maud Alvin) att prata med. Jag hade ju varit där i två omgångar tidigare och trivts mycket bra. Så i juni 1989 började jag på Atorp och fick min första fasta tjänst som specialist i allmänmedicin formellt 1/9 (jo – allmänläkare är faktiskt också specialister). Min chef var sjuksköterskan Anita Forsberg. Jag minns att hon ganska tidigt hade ett utvecklingssamtal med mig där jag sa att jag gärna ville lära mig mer om data. Vårdcentralen hade skaffat en toppmodern IBM PS/2 med en 286-processor, 1 Mb internminne och hela 60 Mb hårddisk till ett pris av runt 60 000:-! Fast ingen visste riktigt vad den kunde användas till. Inte jag heller.

 

På Anderstorp trivdes jag som fisken i vattnet. Hösten -89 gick Gunnel, Rune och jag en bra handledarutbildning i Luleå. Syftat var att bli bättre som handledare åt AT-läkarna framför allt, men även läkarkandidater från Umeå universitet började visa sig. Vi gjorde ett handledningsprogram och styrde upp vad handledning handlar om och hur den ska planeras – det är mycket lätt att den prioriteras ner annars i konkurrens med allting annat.

 

1991 kom ett par viktiga lagar:

1. Ädelreformen 1 januari, som innebar att kommunen skulle få ökat ansvar för människor i ”särskilda boenden” som det så fint hette. Det innebar att 1,6 av våra distriktsskötersketjänster togs från oss och flyttades till kommunen, som anställde sköterskor som satt på servicehusen (några år senare bestämde de att vårt största servicehus Anderstorg inte längre var ”särskilt boende”, så våra kvarvarande distriktssköterskor fick ta hand om det igen – utan att få tillbaka några tjänster. Men det är en annan historia).

2. 1 juli trädde en ny lag i kraft som sa att en läkare skulle vara chef på varje basenhet. Ingen av oss var egentligen så sugen på chefskapet, men jag gjorde minst motstånd och blev chefsöverläkare på vårdcentralen vid halvårsskiftet. Att vara chef var inte helt lätt, jag hade ju ingen som helst utbildning i vare sig ledarskap eller ekonomi, något det kom att handla mycket om. Och nedskärningar. Varje månad kom det ut stora datalakan med uppgifter om hur ekonomin låg till (vi hade en budget på ca 10 miljoner kr.), och jämt var det fel pga. att den så kallade periodiseringen inte fungerade. Det är ju så att vissa månader blir dyrare än andra, t.ex. i slutet av sommaren betalas en massa semesterersättning ut. Periodiseringen ska ta hänsyn till detta, men budgetutfallet svängde som en båt i storm, vilket stressade mig enormt. Varken jag eller avdelningsföreståndaren Elisabeth Wikman var särskilt intresserade av det administrativa, vi ville hellre jobba med människor.

 

Det första jag gjorde som chef var att sjösätta en redan planerad omorganisation, där vårdcentralen delades i två halvor, östra och västra, där vi skulle sitta i vårdlag med läkare – distriktssköterska vägg i vägg istället för som tidigare i en läkar- och en distriktssköterske-mottagning. Planerna var då att vårdcentralen skulle delas (den andra halvan skulle flytta in i Brogården, som då skulle byggas). Ganska snart insåg vi dock att det blev för sårbart med två mindre mottagningar, och att distriktssköterskorna trivdes bättre i närheten av varandra, då de lättare kunde hjälpas åt att ta hand om patienterna. Och landstingsekonomin började kantra, vilket gjorde en ny vårdcentral orealistisk (men Erikslid skulle byggas).

 

Hösten 1992 fick jag, efter nästan 1½ år som chef äntligen möjlighet att gå en chefsutbildning, vilket var alldeles för sent. Jag mådde redan för dåligt av alla krav som jag inte hade möjlighet att tillgodose. Under kursen skulle vi ta ställning till vårt chefskap och jag beslutade mig för att det inte var min grej. Göran Nordlander, som fick vårdcentralens femte fasta tjänst 1993 ville inte heller. Istället tog Maud Alvin, som gått en utbildning för blivande chefer, över vid årsskiftet -93-94. Tidskriften Vårt Län skrev en artikel om mitt (ganska ovanliga) avhopp 1995.

 

    

 

 

Samtidigt pågick slutspurten för Husläkarreformen, som började 1 april, 1994. Innan dess var det en cirkus med listningspapper som skulle skickas in. Bara några veckor innan reformen infördes beslutade landstinget att vi skulle heta Familjeläkare istället (och vi som redan beställt nya stämplar med Husläkare på)! Det föranledde ett öppet brev till landstingets ordförande Ove Löfgren.

 

Fast värst av allt var att denna så kallade satsning på primärvården innebar att vi fick avskeda flera sjuksköterskor och undersköterskor – också en anledning att jag slutade som chef, jag kunde inte stå för denna neddragning.

 

Jag tyckte (tycker) att det här med listningen var en poäng både för patienten och för doktorn. När man lärt känna varandra går det mesta mycket enklare – mycket mindre att fråga om, och man ”vet var man har varandra”. Samtidigt ökade kraven – det är lättare att vara ”tuff” och sätta gränser mot dem man inte känner.

 

En annan viktig händelse, vars datum jag faktiskt kan i huvudet: 1994-05-09, var införandet av datajournal. SwedeStar är ett gammalt textbaserat system, byggt på programspråket MUMPS, som började utvecklas redan på ‑70-talet. Det fanns i bruk redan på Heimdall och Morö Backe vårdcentraler, men vi hade under -92-93 blivit inblandade i ett projekt som syftade till att konvertera systemet till ett modernare Windowsbaserat utseende byggt på det då framtidstippade operativsystemet OS/2. Men utvecklingen gick dåligt, tidsplanerna höll inte och systemet fungerade uselt. Hösten -93 köptes datorer, nätverk installerades, men inget fanns att stoppa i burkarna. Januari 1994 deltog jag (som var ansvarig) i testet av en ”slutgiltig” testversion av vad som vid det laget fått namnet Medikt journal. Det var helt oacceptabelt i sin långsamhet, och jag skrev ett brev där vi avsade oss rätten/plikten att göra en pilotinstallation av journalsystemet – vi ville inte vara kamikazepiloter, vilket jag utvecklade i ett ”avskedsbrev”. Istället installerade vi gamla SwedeStar, ett beslut vi inte ångrat.

 

Min namnskylt på dörren på vårdcentralen, ursprungligen ritad för vår lägenhet i Umeå av konstnären Nina Bondesson (senare flyttad
till dörren på AHS.

Datajournalen var för mig, och många andra ett lyft. Väldigt fort glömde vi hur det var när alla sprang och letade pappersjournaler, vilket tagit jättemycket tid. Men den stora förändringen var nog när vi samma höst även började med datoriserad bokning/kallelse. Då började vi inse vilken skillnad det var på en centraliserad tidbok av papper och en gemensam i datorn. På gott och ont – nu kunde samtidigt ännu fler boka in patienter och, ur läkarens synpunkt, styra över tidboken.

 

 

1995 beslutade sig Skellefteå sjukvård för att satsa på det nya modeföreteelsen Kvalitet med TQM som ledstjärna. Med materialet ”Tillsammans skapar vi kvalitet” gick jag och en grupp från vårdcentralen en utbildning som Kvalitetshandledare hösten 1995. I materialet fanns bland annat exempel på hur en arbetsledare ökat kostnadsmedvetenheten hos sina förmän genom att ge dem ett större utrymme att själva godkänna fakturor. Samtidigt skickade sjukvårdsdirektören ut ett dekret till alla basenheter att i besparingssyfte skulle hon personligen attestera alla utgifter över 5000 kr! Ett brev från vår handledargrupp med kopia av ovanstående avsnitt i kursboken gjorde att ”sparförslaget” drogs tillbaka.

 

 

I samband med kvalitetsutbildningen började jag fundera på vad man kunde få ut av journalen i form av statistik – i syfte att förbättra vårt arbetssätt. SwedeStar hade en mycket bra rapportgenerator, med vars hjälp det gick att ta fram en massa data. Så 1995-97 jobbade jag med ett projekt jag döpte till Profilen, där jag ur journalen plockade fram en hel massa information om hur fr.a. läkarna arbetade, och särskilt hur vi skilde oss åt. Tanken var att denna information om vad vi gör kunde vara ett diskussionsunderlag om varför vi gör som vi gör, som kan leda till optimering av när vi gör det.

 

Det här arbetet var mycket kul, men fick göras parallellt med mitt vanliga jobb. Jag fick projektpengar från landstinget, men dessa gick inte till någon vikarie utan hamnade i den allmänna budgeten och bidrog till att finansiera en studieresa till Portugal (som jag dock inte följde med på – någon måste ju stanna hemma och jobba).

 

    

  profilens logo

Under Mauds ledning fortsatte vi jobba med kvalitet, först via Språngbrädan 1996 (som genomfördes snabbt av Rune Grenholm och sjuksköterskan Berith Nyström), sedan i kvalitetstävlingen Kvalitet i Norr (en anpassad variant av SIQ), som vi vann 1997 i konkurrens med enbart privata företag! Den här grundliga genomgången av verksamheten var nyttig, och inte minst att se det hela i patientperspektiv, vilket vår nya chefsjuksköterska Christina Jägare var mycket noga med att komma ihåg. 1998 åkte vårdcentralen på kurs i stresshantering ledd av Kristina Norgren i Arjeplog. Roligt men många av oss tyckte att stängningen av vårdcentralen för att vi skulle kunna åka också ledde till ännu mera stress när vi kom tillbaka. Några nyckelfrågor var ”Vi blir inte trötta av det vi gör utan av det vi inte gör” och ”Egenkontroll = att kunna förutsäga vad som skall komma att hända under en arbetsdag och möjlighet att planera och påverka kraven”.

 

När jag skriver detta (2002) hittar jag min utvecklingsplan från -97. Redan då ser jag, nu i efterhand, vartåt det barkar. Jag blir alldeles matt när jag läser allt jag skulle göra. Bland de mest prioriterade behoven var en begränsning av antalet arbetsuppgifter. Så blev det inte.

 

      

Utmärkelsen Kvalitet i Norr och vårt påbörjade genombrottsarbete hade gjort att Landstingsförbundet fått ögonen på oss. Vid årsskiftet 1998-1999 blev vi tillfrågade om vi ville gå med i ett amerikanskt projekt med syfte att förbättra kvaliteten i sjukvården, Idealized design of clinical practice, försvenskat Ideal Modell. En grupp ur vårdcentralsledningen åkte till USA med mandat att höra sig för och bilda sig en uppfattning om vad detta innebar i möjligheter och problem. När de kom tillbaka hade de blivit så entusiastiska att de lovat att vårdcentralen skulle hoppa på projektet. Vi som var hemma var inte alla så glada över detta, alla projekt hade slitit hårt på oss, och vi visste att utveckling tar både tid och kraft. Jag skrev ett ilsket brev där jag avsade mig min medverkan i ledningsgruppen (som skulle ha fattat beslutet!) och datagruppen.

 

 

Våren 1999 hade jag en väntelista på drygt 70 patienter, dvs. när jag kallat patienter till de återbesökstider jag hade i januari, var det alldeles för många som borde ha fått komma som inte fick plats. Detta var en stor stressfaktor, jag hade ingen överblick över hur många av dessa som skulle fara illa av att vänta. Jag hade sedan flera år själv tagit över bokningen av återbesök (det var svårt för sköterskorna att prioritera och en del problem kanske redan var avklarade genom att patienten varit på ett annat besök), men tyckte att framförallt denna ständiga prioritering var allt mer betungande. I en gemensam drive, initierad av Ingrid Ranstad, som var entusiastisk efter en utbildning om Genombrottet, började vi alla arbeta för fullt på att få bort väntelistan. Vi tog in extra resurser för att ta hand om akuta patienter, och när sommaren kom hade väntelistorna krympt påtagligt, ja min var borta helt, inte minst genom att jag frigjort patienttid genom att sluta i ledningsgruppen.

 

Tillgänglighet blev ett nyckelord, ”gör dagens jobb idag” vårt måtto.

 

 

Väntelistor ja. Vad är deras syfte? Som jag ser det, har de som huvudsakligt syfte att motivera fler resurser. En väntelista som hela tiden är ungefär lika lång, och så ser de flesta ut, är ju som en snöskovel som man skjuter framför sig full av snö istället för att tömma den. Den enda fördelen jag kan se är att vissa sjukdomar hinner självläka under väntetiden och försvinna av sig själv. Men det mesta innehållet i väntelistorna är ren barlast. Så det var skönt – otroligt skönt – att slippa sitta och våndas varje gång patienterna skulle kallas. Alla fick komma den månad de skulle. Men vägen dit var slitsam. Och en ny stressfaktor kom – det gick ju inte an att släppa greppet. Väntelistan fick inte växa igen.

 

 

Ett honnörsord i Ideal Modell var ”Open access” – en annan variant av ”gör dagens jobb idag”. Ledarna i projektet menade att det är en myt att behovet av sjukvård är omättligt, och att om vi bara slutar ägna tid och kraft åt att ”bromsa i dörren” kommer vi att klara av tillflödet av patienter. Det innebar att vi skulle planera våra dagar så att vi varje dag, när vi bokat in planerade återbesök, hade tillräckligt antal lediga tider för de akutfall som kunde uppstå under dagen. En viktig strategi för att uppnå detta var att se igenom våra rutiner så att rätt person gjorde rätt sak. Det är ju dumt om läkarna, som har den högsta medicinska kompetensen, ägnar sig åt enkla frågor som sjuksköterskor eller undersköterskor kan klara själva.

 

Så vi gick igenom verksamheten med lupp igen och hittade en hel del uppgifter som kunde tas över av mottagnings- och distrikts-sköterskorna. Enklare infektioner, halsont mm. kunde skötas utan att läkarna blandades in. Ibland skrev vi bara ut ett recept eller ett sjukintyg utan att träffa patienten. Det hela var noga reglerat med flödesscheman och delegationer och, tror jag, inte alls negativt för kvalitén. Framför allt mottagningssköterskornas besökstal steg kraftigt, medan läkarnas låg kvar på ungefär samma nivå som tidigare.

 

Så hur kunde vi bli mer stressade? Jo, tillflödet av patienter ökade, och medan sjuksköterskorna tog hand om de enkla fallen blev det allt tyngre problem som landade på läkarnas rum. Och svagheten med den amerikanska modellen blev uppenbar: Om man i USA är duktig och har hög tillgänglighet får man mer inkomster till verksamheten och kan expandera, anställa mer personal osv. Men i Sverige, i landstingsvärlden, spelar patientintäkterna en ganska liten roll. Här innebär snabbare arbete och mer patienter bara att man måste arbeta ännu snabbare för att hinna med. Och ryktet om ens snabbhet når till dem som inte vill vänta och fler vill komma …

 

I April 1999 var jag jättetrött vilket min mamma uppfattade. Hon bjöd familjen på en resa till Provence, där jag hade bott som tonåring (se ovan), vilket räddade mig ett tag framöver.

 

I projektet Ideal modell ingick ett antal möten på olika platser i USA (vi var den enda icke amerikanska enheten som deltog), och i vårdcentralens strategi ingick att alla vi som var inblandade skulle få följa med vid något tillfälle. I september 1999 var det min tur. Resan gick till Chicago och vi var borta en vecka. Bara ett par veckor innan hade jag mått väldigt dåligt, sov illa, drömde mardrömmar. Jag pratade med en psykiatriker som tyckte jag borde vila, men jag ville åka. Istället tog jag Cipramil, ett antidepressivt läkemedel, för att se om jag skulle må bättre (på mitt initiativ men utskrivet av kollegan). Och lite bättre blev det nog – kanske. Men det kändes fel att äta medicin istället för att ta itu med det verkliga problemet – stressen.

 

 

Ett litet propagandabildspel om Ideal Modell fanns som Powerpoint-presentation hos dåvarande

Landstingsförbundet men är nu bortplockad

Hösten 1999 nådde jag Open access under några veckor. Det var gudomligt – att kunna ge god service och ha nöjda kunder (jo, det heter kunder, inte patienter numera) är härligt. Men så var jag på verksamhetsplanering tre dagar, och genast låg jag tre dagar efter – givetvis, enkel matematik. En torsdag i början av december orkade jag inte stiga upp. Så jag ringde och sjukanmälde mig, hade tänkt stanna hemma över helgen. Men det blev februari 2000 innan jag kom tillbaka till arbetet.

 

Under sjukskrivningen sökte jag upp företagshälsovården där jag fick träffa en beteendevetare som hjälpte mig få ordning på en massa funderingar och stressreaktioner jag hade. På vårdcentralen tillsattes en grupp, där hon och jag samt representanter ur ledningen deltog, med syfte att hitta en allmän strategi mot stress och utmattning inom vårdcentralen.

 

I det program som lanserades tryckte vi åter igen på möjligheten att känna egen makt – handlingsutrymme – möjlighet att påverka, att ha kontroll och möjligheten att begränsa sig, att säga nej.

 

Men våren fortsatte i samma tempo som tidigare, med en ständig hets att inte ”backa” på de framsteg vi gjort. Varje onsdag eftermiddag hade vi möten om Ideal Modell med olika föreläsare eller grupparbete. Från Landstingsförbundet hade vi fått ett visst ekonomiskt tillskott så vi kunde anställa extra personal – sjuksköterskor och sekreterare, och lite läkartillskott ibland. Lite.

 

Jag upplevde att stämningen blev allt mer pressad, medan statistiken, hur vi mådde och vad vi presterade, bara blev bättre. I slutet av september hade vi ett onsdagsmöte där hela personalen av ledningen fick veta att det förekom klagomål på att läkarna inte ställde upp, att läkargruppen var osolidarisk och lät andra vänta. För mig blev det spiken i kistan – kärnan i det program jag och ledningsgruppen lagt fast under våren var ju just att vi hade rätt, och skyldighet, att sätta gränser. Åter ett argt brev – som aldrig besvarades. Kanske var det för pinsamt?

 

 

Jag hade länge funderat på att kontakta en psykolog jag hört mycket gott om, eftersom det blev mer och mer klart för mig att min situation var ohållbar. Jag har regelbundet kollat mitt blodtryck när jag lämnat blod, och sista halvåret hade det börjat stiga. Så när jag hade planeringssamtal med min chef Maud i bad jag om att få börja i psykologsamtal för att jobba med stressen. Detta beviljades, men innan jag hann börja tog det stopp igen och jag sjukskrev mig i november 2000.

 

Diagnosen blev Stressrelaterad utmattning, det som också kallas utbrändhet, vilket jag tycker är ett dåligt ord med negativa associationer. Läkarkollegan Lars Jonasson har lanserat den i mina öron bästa beskrivningen av fenomenet: Torrläggning. Det har en mindre slutgiltig klang, det som är bränt är bränt, men en brunn kan, som Lars Jonasson skriver, fyllas på – i den takt det rinner till nerifrån, från grundvattnet. Att fylla på uppifrån gör ingen nytta.

 

 

Så jag började gå på samtal hos min psykolog, som är en klok person. Först trodde jag att jag ”tagit det i tid” och ville vara hemma en vecka. Sedan blev det en månad, tre. Hon fick mig att förstå hur slut jag var – när man gått på adrenalin och vilja tillräckligt länge tror man att det är normaltillståndet.

 

I december mådde jag riktigt dåligt. Jag hade ju trivts med mitt jobb som allmänläkare, trivts med mina patienter och tyckte jag hade byggt upp någonting viktigt. På telefontiden kände jag igen minst tre av fyra som ringde bara på rösten, visste vilka de var, deras resurser och svagheter. Och jag såg ingen utväg, vad skulle jag kunna göra istället?

 

Då träffade jag av en slump en gammal kurskamrat som också jobbar här i Skellefteå. Hon hade hamnat i två parallella jobb, vilket hon tyckte var slitsamt, och ville gärna släppa det ena. Och det var Hemsjukvården VIOOL, en verksamhet som jag var bekant med. Jag sökte faktiskt läkartjänsten när den utlystes 1996 men fick den inte. Nu fanns det plats för mig. ”Ödet” sa min psykolog. Men än var det inte dags att börja jobba, jag var ännu för sliten. Men jag tog kontakt med Hemsjukvården, och min vän lovade att jobba kvar fram tills jag kände mig mogen. ”Kan det vara bättre?” sa min psykolog.

 

 

Hemsjukvården Viool (Vård individuell omsorg och livskvalitet), våren 2004 namnbytt till AHS Viool, jobbar enbart med så kallad palliativ vård i hemmet, dvs. människor som trots obotliga sjukdomar (i praktiken 80 % cancer, resten mest hjärt- och lungsvikt) vill komma hem från sjukhuset.

 

I april 2001 började jag arbetsträna halvtid, i maj började jag ”på riktigt”. Det kan låta tungt, men jag trivs jättebra. Om man inte är dålig förlorare – då fungerar det inte – finns det ju så mycket man kan göra även om man inte kan bota. Nästan hälften av våra patienter får dö hemma omgivna av sina nära och kära. Vi har en egen liten avdelning med fyra enkelrum och hemlik miljö som används som säkerhetsventil och ibland får funktionen av hospice. Efter en rubrik i Läkar­tid­ningen: ”Teamarbete i ansträngd sjukvård isolerar läkare” kände jag mig manad till en replik. Ett utdrag:

Efter en sjukskrivning pga. stressreaktioner arbetar jag nu i ett hemsjukvårdsteam. Hela gänget (två läkare, tio sjuk­sköterskor, sjukgymnast och arbetsterapeut) lägger upp arbetsdagen tillsammans. Vi är hela tiden beroende av varandra på ett positivt sätt – det går inte att pressa varandra alls på samma vis när man jobbar nära. För mig är trolleriet just att kunna dela dagens bördor – och glädjeämnen – med mitt team. I det hämtar jag min kraft – där har jag mina konkreta relationer … Det är där jag kan skämta, snacka skit och allvar. Dela upplevelser runt våra gemensamma patienter, goda som dåliga.

Summa = Ulf mår mycket bättre. Jobbade halvtid, halvt sjukskriven till våren 2003 då jag gick upp på 75 %. Hösten 2003 fick jag 25 % sjukersättning. Bekymrar sig måttligt över morgondagen. Fotograferar lite, sitter mycket vid datorn och skriver. Till exempel detta.

 

 

 

Viool-gänget, undertecknad i bakre raden längst till vänster

 

 

Jag ansvarar för informationen om AHS - Viool  på Västerbottens landstings hemsida.

Men vad var det som gick snett? Det är mycket för att försöka förstå det som dessa rader skrivs. Jag är ju inte ensam om min upplevelse. Egentligen tror jag inte jag kan skylla på patienterna – de har tagit mycket kraft, men också gett oerhört mycket tillbaka. Datan? Den är populär att skylla på, men har gett mig mycket glädje och nöje, parallellt med irritationen när det inte fungerar.

 

 

Chefsöverläkarreformen gjorde mig till chef, men utan att mina överordnade respekterade mitt behov av stöd och utbildning. Jag tror det började där. Husläkarreformen tror jag blev nästa snubbeltråd med alla sina patetiska löften om bättre vård, samtidigt som man i praktiken stal resurser från primärvården. Och sedan fortsatte det mer fler och fler och snabbare förändringar i hela samhället. De förbättringsprojekt vi gick med i hade inte syftet att knäcka oss, de kom ju igång därför att vi kände att belastningen bara ökade, men resulterade i än mer belastning och förlust av egenkontroll.

 

Jag kan också fundera – samhällsmässigt – vad det inneburit med de politiskt beslutade neddragningarna av företagshälsovården och inom Försäkringskassan. Vem ska ta på sig att rehabilitera om inte ens de som borde ha det till uppgift hinner?

 

 

Henrik Berggren skrev en klok krönika i DN nov. 2002 som jag fått tillstånd att återge. Den handlar om våra drivkrafter, vem som tar ställning till om individen gjort rätt för sig: ”Den egna piskan piskar hårdare än arbetsgivarens.” Fast jag vet inte om gränslösheten bara är skadlig ...

 

Samtidigt vet jag inte om alltihop varit av ondo. Jag har hunnit läsa en hel del, fundera mycket, ta igen en del av förlorad tid med min familj, och, som Bodil Jönsson skriver, svårigheter är väl (tyvärr?) det som utvecklar. Även om man önskar att man slapp ibland.

 

Ulf Torstensson 2004

 

 

  

”Ibland slås jag av hur lite jag kommer ihåg från de tids­perioder då livet gått liksom bara på räls. Jag minns dem som en stämning, som ett lyckoskimmer. Och det är förstås mycket det. Men samtidigt känner jag att det är också allt. Det som lever i mitt minne, det som gjort bestående avtryck i mig, är det som varit riktigt svårt .... Nej, det är det som kommit ut ur svårigheterna som gör att jag nästan alltid är glad för vad jag varit med om. Svårigheterna har lett till en förmåga att uppleva mer, våga mer, vilja mer och till ett annat förhållande till tiden”.

 

Ur Tio tankar om tid av Bodil Jönsson 2000

Tillägg 2007

I mars fick jag ta emot ett fint dokument utfärdat av Svenska föreningen för palliativ medicin, SFPM, som visar att jag nu fyller kraven för diplomering i palliativ medicin. Detta förfarande infördes när vi misslyckades med att få palliativ medicin att bli en egen specialitet. Men nu kan jag ändå påstå att jag är specialistkompetent inom mitt nya område.

 

I maj kom en avhandling ” Samvetsstress bidragande orsak till utbrändhet i vården” som hjälper mig att förstå ...

 

 

Tillägg 2016

Tiden går, och i år fyller jag 65. Har funderat mycket på hur länge jag kan/orkar/vill jobba, och i januari bestämde jag mig att det är dags att sluta till sommaren. Känns både vemodigt och skönt.

 

 

 

Jag gick på semester i mitten av juli, hade en del innestående, och slutade sedan formellt 2016-09-30. Har inte jobbat en dag sedan dess, jag är nog en antingen-eller-människa, och vill inte hoppa in på korta vikariat varken på min gamla arbetsplats eller som stafettläkare. Jag känner mig kritisk till fenomenet hyrpersonal av alla slag, men undrar samtidigt varför landstingsledningen aldrig verkar fråga sig varför så många inte vill jobba hos dem!

 

Och säg inte att Landstinget inte visar uppskattning för sina anställda ;-) !

          

 

 

Tillbaka till början

Till min hemsidas startsida