Strålande folksång

 

  

Två av Sveriges absolut bästa folksångerskor, Gunnel Mauritzon och Ulrika Bodén, har gjort två sinsemellan annorlunda men mycket bra skivor.

 

Gunnel Mauritzon står med ena foten i folkmusiken och den andra i jazzen, vilket avspeglas i hennes musiker på Åter – Hans Kennemark (Tritonus, Bäsk) och Roger Tallroth (Väsen, Nordman) ur den folkmusikaliska traditionen, Anders Hagberg (Earthsongs, Winduo) och Rickard Åström (Gaia, Groupa) som känns mer rotade i jazzen – bildar hennes band. En grupp ur yppersta Sverigeeliten.

 

Musikaliskt finns en hel del släktskap med Ale Möller – ofta slingor utan så tydlig uppdelning vers-refräng, samspelet blås – mandola – fiol mm. Men jag tycker Gunnel har en egen ton, inte minst i hennes fina sånger med texter av Verner von Heidenstam och Oscar Levertin. Rösten är öppen, klar och naturlig.

 

Musiken i sången Vita blomma är en version av Burträskar’as Fisken i snön (med text av PO Enqvist), orden en bearbetat dikt av Carl Snoisky. Spännande att höra en ny text till en känd melodi, lika sorgsen och vemodig, men helt annan. Men allra bäst tycker jag om Gunnel Mauritzons egen Ditt ansikte, en av de finaste kärleksvisor jag hört.

 

Ulrika Bodén, folksångerskan från Ångermanland, är medlem i tre olika grupper, Ranarim, Kalabra och Rosenbergs sjua. Nu har hon dessutom släppt en soloskiva helt tillägnad hembygdens visor och låtar – Vålje å vrake. Med sig har hon killarna från Ranarim och ibland även Anders Norudde (Hedningarna).

 

Den här skivan är jämfört med Gunnel Mauritzons mer traditionell, åtminstone låtmaterialet som Ulrika har framförallt efter Karin Sikström och Ester Isaksson. Kompet är klart folkmusikaliskt, ofta i vad jag skulle vilja kalla råbordun (som Hedningarna). Tufft och roligt.

 

Jag har alltid varit mycket förtjust i det genomskinliga i Ulrika Bodéns röst. Nu har hon även utvecklat kraften, märkligt nog utan att det spröda och klara gått förlorat. Ibland, som i den åldriga bibelvisan om Josef från Arimatea, påminner hon om en gammal proggfavorit från -70-talet – Turid, som hade samma kvalitet (fast vid återupplivning av gamla skivor inser jag att Ulrika är klart bättre).

 

Trots att det i grunden är en sångskiva släpps även musikanterna fram med egna instrumentala versioner på ångermanlandslåtar. Inte minst visar Jens Engelbrecht vilken duktig gitarrist han är i en gitarrpolska efter Karin Sikström.

 

Både Åter och Vålje å vrake hör till det bästa jag hört på länge. Att utse en segrare går inte – jag vill inte vålje bårt någon.

 

 

Gunnel Mauritzon – Åter (Xource XOUCD 131). Gunnel Mauritzon: sång, Anders Hagberg: flöjter, sopransaxofon, Hans Kennemark: fiol, altfiol, Roger Tallroth: gitarrer, bouzouki, Rickard Åström: flygel, keyboards.

 

Ulrika Bodén – Vålje å vrake (Drone). Ulrika Bodén: sång, Jens Engelbrecht: gitarr, mandola, kantele, Anders Norudde: säckpipa, fiol, moraharpa, stråkharpa, low whistle, Niklas Rosvall: nyckelharpor, cittra.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 2001)